Tyvärr inga historier om nakna män. Bara väldigt tråkiga nyheter om att jag inte har gått ner nåt i vikt de senaste 3 dagarna. Vilket stör mig.

 
Man kan inte göra nåt åt saken heller (om det inte nu är så att jag i smyg går upp mitt i natten, bakar en prinsesstårta och smäller i mig den), utan bara att kämpa på. Nu låter det jättelöjligt och rätt konstigt att det kommer från mig, men det är skönt att ha en PT vid sådana här tillfällen som kan säga till en att detta är sånt som händer och att det bara ibland blir så.

 
Jag kan fortfarande inte komma på den superdyra vågen.
Men, jag har gått ner 10 cm i midjan och drygt 5 kilon, vilket man kan kalla för en succé!

Men vafan! Han är där igen! Nakna Gubben (Eller N-G som han numer går under) mötte mig med ett tandhalsleende av nästan brittisk klass. Han hade dock kläder på. Vilket helt förstör tesen om att han konstant är naken i omklädningsrummet.

Jag har dock fått en ny, relativt homoerotisk favorit, nämligen stjärtprataren.
Stjärtprataren genomförs helst i sådana trånga omklädningsutrymmen som möjligt.

Man skulle kunna tänka sig att om det är 1 meter mellan väggarna och en person som sitter på en bänk mitt i så kanske man inte ska göra svanböj när man tar av- och på sina kalsonger (det är kalsonger i detta fall).

Men, om man nu struntar i detta, och utför manövern så är det viktigt att man sätter stjärten så nära omklädningskamratens ansikte som bara möjligt (det där med omklädningskamrat kan nog uppfattas som något helt annat i en annan kontext).
Och i sedvanlig svensk anda så säger offret inget, utan kanske att han glider litegrann bort. Nu säger jag inte att någon från en mer framfusig kultur hade klappat till vederbörande, men jag tror inte att det hade hänt någon annanstans heller.

Stjärtprataren fick mig i alla fall att cykla ytterliggare 20 minuter när jag såg att han var på väg att byta om. Mest för att säkerhetsställa att han var påklädd när jag skulle byta om. Han hade bara fått på sig sina kalsonger (återigen, det är riktiga kalsonger för er under 55). Vilket innebar att den eventuella stjärtpratningen inte skulle bli lika fullt naken som om jag hade missat med tajmingen.

Ingen rast, ingen ro, bara gno bara gno. En av de gamla punkbandet Strebers bättre låtar (de var nog bra när jag var 14, kan inte säga att jag är sådär jätteimponerad av min musiksmak 15 år senare…), det var ju tufft att ha ett band där en bandmedlem dött. Eller nåt.

 
Mera press i gymmet. Och mer stress i livet. Som självklart är mitt egna fel då jag tror att jag är 18 och klarar mig utmärkt på mindre än 8 timmars sömn. Och nu börjar det bli höst på riktigt med, vilket gör mig sådär livscynisk i minst 7 månader framöver.

Först till lite goda nyheter; Den nakne gubben är tillbaka. Naken, stoltserande och närgången spatserade han runt i omklädningsrummet idag. Jag tror att det är nåt skumt med den gubben…

Efter lite lull-lull och cykel så har Camilla, min PT, börjat köra lite ordentligare pass med mig. Jag shockade mig själv rätt rejält med att jag faktiskt orkade köra hela passet och cykeln som kom därefter.

Självklart var jag tröttare än en skånsk grisbonde som upptäckt herrsurfande på internet. Men, återhämtningen blir bättre för varje gång. Inte sådär att jag märker det från dag till dag.

Men, nu har det snart gått tre veckor och det känns lite bättre för varje gång, även om träningsdosen ökas på.

Det var en skön och inspirerande helg. Tyvärr blir det aldrig som man tänker sig, utan andra saker kommer emellan. Såsom tråkigheter som ansvar och andra biprodukter som kommer av att vara vuxen. Turligt nog så har jag tagit mig förbi den värsta fasen, vilket är att småäta och självklart, sockret.

Och jag tror, även om jag självklart inte vet, att jag kanske till och med kan göra det här med träning till en vana, igen.

Promenerat som en dåre i helgen. Hisingen-Gamlestan tur och retur två gånger kändes faktiskt riktigt skönt. Sen att det tog en evighet och jag var uttråkad efter fem minuter är en annan femma. Men, vikten går ner, tro det eller ej. Vilket är den enda moroten jag behöver.

Oj jävlar! Att inte äta ordentligt och sedan gå och träna ligger inte jättehögt på listan över rekommendationer.
Det kändes inte helt begåvat att få ont i musklerna drygt 2 minuter in på passet. Men, 1 timma går rätt fort, även om sista biten är ett töcken.

Nu har det gått en vecka sen jag började. Eller ja, egentligen började jag för sex dagar sedan med att träna på riktigt.
Hitills har det kännts väldigt bra, och jag känner mig förvånansvärt pigg.

Trodde detta skulle bli en ordentlig pina i 10 veckor, men jag har en grymt bra personlig tränare i form av Camilla som anpassat träningen något enormt smidigt!

Visst, det tar på kroppen och man känner att det sliter. Men det känns värt det!

Sådär, nu är man igång. På riktigt.
Kosten är omlagd och nu är det bara proteiner som gäller. Dag in och dag ut.

Jag skulle kunna ljuga och säga att jag känner mig smidigare och lättare. Men det är nog mer mentalt än fysiskt. Än är jag långt ifrån att kunna utöva capoeira…

Så då äntligen, kom tyvärr helgen. En tid för dekadens, omoraliska beslut och ett jävla snaskande. Sett till tidigare historik när det kommer till helgsnask så var jag lite nervös över hur helgen skulle te sig.
Jag var nog lite beredd på att jag skulle lockas. Samtidigt har jag bestämt mig för att detta ska gå hela vägen. Men på nåt sätt lyckades jag. Det blev istället en promenad på 7 kilometer på lördagen.

Och på söndagen fick jag lära mig varför det är bra att se över sin kost. En liten stressig förmiddag såg till att jag inte åt mer än bara frukost. Vilket i sin tur innebar att min kropp inte alls hade den energireserv som behövdes för att utföra programmet som Camilla, min PT, satt upp åt mig.
Det var väldigt, väldigt tungt den sista halvtimman och det som höll på mig igång var tanken på att jag skulle få ta en ordentlig paus på måndagen så att kroppen ska hinna vila sig en aning.

Snart är det vecka 2 och jag har inte någon aning om hur det går för mig.